23 maj 2007

Bön

Bön är ett saligt utbyte där vi ger Gud vår uppmärksamhet och vår tid, och han ger oss sin nåd och sin frid.

"Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom." (Joh 4:23)

18 maj 2007

Recept för ett lyckligt äktenskap

I inlägget den 13 december förra året citerade jag en insändare från den engelskspråkiga polska katolska tidsskriften Love One Another (äldre nummer går att ladda ner i pdf-format från hemsidan). Denna vecka är franciskanbrodern fader Wojtek på besök i församlingen, och i tisdags hade han med sig det senaste numret av tidningen. Där fanns som vanligt många intressanta artiklar, alla präglade av den folkliga och fromma polska spiritualiteten. Detta nummer innehöll bl a artiklar om svepduken i Manoppello (som lämnat ett tydligt avtryck av Jesu ansikte), påvens besök i Polen, samt ett stort antal sidor tillägnade ämnet katolskt familjeliv. En av dessa artiklar avslutades med en hänvisning till en undersökning gjord av den amerikanska sociologen Mercedes Arzur Wilson, ur vilken man kunde dra följande samband mellan skilsmässofrekvens och ett aktivt fromhetsliv inom äktenskapet:
  1. Varannan borgerlig vigsel slutar med skilsmässa: 50%.
  2. I de fall då det har varit en kyrklig vigsel men utan något praktiserande av tron så slutar vart tredje äktenskap med skilsmässa: 33%.
  3. I de fall då det har varit en kyrklig vigsel och paret deltar i daglig mässa tillsammans, är oddsen för skilsmässa en på femtio: 2%.
  4. I de fall då det har varit en kyrklig vigsel och paret deltar i daglig mässa och ber tillsammans varje dag, är oddsen för skilsmässa en på 1429, dvs. knappt 0,07%.
Det säger väl en hel del om vad som är viktigast att prioritera för dem som eftersträvar ett långt och lyckligt äktenskap.

Idag är det Erik den heliges festdag, en av Sveriges skyddspatroner. Han var kung av Sverige under slutet av 1150-talet. Enligt traditionen bevistade han den heliga mässan på Kristi himmelsfärdsdag år 1160, då han fick bud om att fienden var i anstormning. Han lär då ha svarat: "Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes." Han stannade kvar i kyrkan tills mässan var över, och eftersom han inte hade haft tid att förbereda sina trupper så blev han därefter ett lätt byte för fienden. Till följd av detta har Erik den helige sedan dess betraktats som martyr. Han satte kärleken till Gud - till den heliga mässan - högre än kärleken till sitt eget liv. Det är just precis vad det innebär att vara en martyr.

"Gud har farit upp under jubel, Herren, under basuners ljud. Lovsjung Gud, lovsjung, lovsjung vår konung, lovsjung." (Ps 47:6-7)

13 maj 2007

Kyrkan, vår moder

Den andra läsningen till dagens läsningsgudstjänst är hämtad ur Henri de Lubacs bok Meditation över kyrkan, och har fått överskriften Kyrkan, vår moder. Jag ber inte (längre) hela tidegärden, men läsningsgudstjänstens läsningar hör till de delar som jag försökt prioritera att läsa varje dag, just för att det då och då dyker upp guldkorn som detta:

"Det är hon [kyrkan] som dagligen undervisar oss i Jesu Kristi lag, sätter hans evangelium i våra händer och hjälper oss att avslöja dess innebörd. Var skulle den finnas, denna lilla bok, eller i vilket skick skulle den ha nått oss, om den, omöjliga tanke, inte hade sammanställts och sedermera bevarats och kommenterats i den stora katolska gemenskapen? Vilka förändringar skulle den inte ha genomgått, vilka förvanskningar, i sin text och i sin tolkning? Om man med den helige Francois de Sales kan säga, att Skriften i ett avseende är helt tillräcklig för att undervisa oss om allt, så måste man med honom också tillstå att otillräckligheten finns hos oss, som utan traditionen och läroämbetet inte skulle vara i stånd att avgöra vilken som vore dess rätta innebörd. Det är vidare så, att när vi rådfrågar denna tradition och lyssnar till detta läroämbete, betyder inte det att vi sätter kyrkan över Skriften utan att vi föredrar den tolkning av Skriften som är hela kyrkans framför vår egen. Vi tror att Guds ord är riktat till kyrkan, och just det är skälet till att vi lyssnar till det och läser det i kyrkan."

Man kan också uttrycka det som den helige Augustinus: "Den som inte har Kyrkan som sin moder kan inte ha Gud som sin Fader." Jag hade givetvis en mycket förtrolig relation till Gud, min Fader, redan långt innan jag blev katolik. Men efter att jag blivit upptagen i Kyrkans fulla gemenskap så har jag också fått en ständigt växande kärlek till Kyrkan, vår moder. Det är dels en kärlek till Kyrkan som organisation, Kristi kropp på jorden, samtidigt som det är en kärlek till alla mina bröder och systrar i Kristus som utgör denna Kyrka, såväl den stridande Kyrkan på jorden, den lidande Kyrkan utgörandes av själarna i skärselden, och slutligen den segrande Kyrkan, vilket är alla helgon som redan gått före oss in i himmelriket och som ständigt ber för oss.

Kyrkan är dock inte bara till för att ge sina medlemmar känslan av att vara en del av en gemenskap som är oändligt mycket större än vi någonsin kan föreställa oss. Utan Kyrkan som den officiella bevararen och uttolkaren av Guds Ord, så skulle för länge sedan den sanna, kristna läran ha gått förlorad i vimlet av alla irrläror. De första tvistefrågorna uppstod redan under apostlarnas tid (omskärelsens nödvändighet), och redan under 300-talet uppstod arianismen som ifrågasatte en så pass grundläggande Kristen lära som Kristi gudom. Och man behöver bara se på samfund som Jehovas vittnen och Mormonkyrkan för att inse hur oerhört långt bort från kristen tro man kan komma även om man menar sig bygga sin lära på Bibeln.

Visst finns det många protestantiska samfund som förkunnar en till stora delar sund kristen lära, och som menar sig utgå från Luthers fundamentalprincip "Skriften allena". Vad de oftast inte inser är dock hur oerhört mycket deras lära ändå bygger på Traditionen - den av Kyrkan förespråkade tolkningen av Skriften som var den enda gällande fram till reformationen på 1500-talet. Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken fastslår visserligen att "Kristi Ande har inte avstått från att använda de separerade kyrkorna och samfunden som ett medel för frälsningen", men tillägger omedelbart efteråt att dessa "härleder sin effektivitet från den verkliga fullhet av nåd och sanning som anförtrotts Kyrkan" (Unitatis Redintegratio 3). Så lite tillspetsat kan man säga att icke-katolska samfunds förmåga att leda människor till frälsning beror på hur mycket gemensamt de har med den Katolska Kyrkan.

Utan en synlig Kyrka, uppbyggd av en hierarki kring apostlarna och deras efterträdare med apostlarnas prins - Petrus - som sin synliga Klippa, så skulle det inte kunna finnas någon kristendom. Det är bara att konstatera. Men det glada budskapet är att kristendomen faktiskt finns till och att den kommer fortsätta göra det fram till Kristi återkomst, och att den sanna läran vare sig varit eller någonsin kommer att bli på allvar hotad av irrläror. Kristus har ju uttryckligen lovat att bevara den för all framtid.

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den." (Matt 16:18)

05 maj 2007

Rekreation

Jag ber om ursäkt för att det återigen dröjt oskäligt lång tid sedan den senaste uppdateringen. Jag hade tänkt skriva någonting i samband med Josef arbetarens minnesdag den 1 maj, men hade inte riktigt tid eller ork över för det. Men å andra sidan skrev jag ju en kort fundering om vad det innebär att göra sitt arbete till en bön i inlägget den 17 april. Om jag skulle tillföra någonting till det jag skrev då, så skulle det vara att poängtera att man inte får försumma att göra även avkopplingen till en bön. Ett liv i enbart bön och arbete låter förvisso väldigt fromt, men en normal människa klarar inte av det. Vi behöver också tid för att koppla av, umgås med vänner, njuta av tillvaron och helt enkelt bara vara. Till och med i klostren finns tid avsatt för rekreation. Och även om själva rekreationen kan bestå av vilken slags social aktivitet som helst utan några religiösa inslag alls, så kan man ändå göra den till en bön om man inleder den med att be om Guds närvaro.

Paulus uppmanar oss att "be ständigt" (1 Thess 5:17), och det är en uppmaning att ta på allvar. Vissa människor är förunnade gåvan att kunna göra detta väldigt konkret genom att som präster, munkar eller nunnor leva ett liv helt odelat för Gud. Men även de människor som är kallade till ett liv i världen och på grund av sina plikter inte har samma möjligheter att ta tid för direkt bön, har som uppgift att undersöka hur de under sina specifika levnadssituationer i en bönens anda kan leva sina liv helt och hållet för Gud. Och man skall heller inte glömma bort Paulus uppmaning i versen innan; "Var alltid glada". Ett liv i ständig bön är ett liv i ständig glädje. Visst ställs man inför många prövningar och svårigheter som kristen, men med Guds hjälp övervinner man allt. Och belöningen för mödan är alltid många gånger större än vad det kostar.

"Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus." (1 Thess 5:16-18)