Äktenskapet

Så har till sist även Moderaterna tagit ställning för en omdefinition av äktenskapet. Det var väl i och för sig inte särskilt oväntat. En ljusglimt är dock att det enligt såväl den motion som röstades igenom på m-stämman som i den riksdagsmotion som lämnats in av oppositionen är meningen att trossamfunden inte kommer tvingas viga samkönade par för att få behålla sin vigselrätt. Oavsett vad som händer kommer man således även fortsättningsvis kunna gifta sig i kyrkan utan en föregående borgerlig vigsel. Svenska kyrkan har dock för säkerhets skull helgarderat sig - man kommer inte att ge upp vigselrätten hur det än går.

Men vad är det då egentligen för fel på homoäktenskap? Att två personer ger sig själva åt varandra i en livslång kärleksrelation måste väl alltid vara någonting bra, oavsett om det handlar om en heterosexuell eller en homosexuell relation? Det är väl ungefär så som homoäktenskapsförespråkarna i Svenska kyrkan resonerar. Men då har man inte förstått hela poängen med äktenskapet. För det första missar man att äktenskapet har två oskiljaktliga ändamål: "makarnas eget väl och överförandet av nytt liv" (KKK 2363). Det mest uppenbara argumentet mot homoäktenskap är att de aldrig på något sätt kan uppfylla det andra av dessa två syften. Men det är givetvis inte ett fullständigt vattentätt motargument, för i sådana fall borde man ju inte tillåta heterosexuella äktenskap mellan infertila och äldre personer heller.

I Bibelns första kapitel läser vi: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." (1 Mos 1:27). Det är inte mannen ensam eller kvinnan ensam som utgör Guds avbild, utan mannen och kvinnan tillsammans. I den andra delen av skapelseberättelsen berättas om hur Gud först skapar mannen, men efter ett tag konstaterar att "Det är inte bra att mannen är ensam." (1 Mos 2:18). Gud är själv inte ensam, utan är en evig gemenskap mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. När mannen och kvinnan ger sig själva helt och hållet åt varandra i äktenskapet, och deras ömsesidiga kärlek ger upphov till nytt liv, är det en avbild av Faderns och Sonens eviga självutgivande kärlek ur vilken den helige Ande framspringer.

Biskop Anders Arborelius skriver följande i boken "Spiritualitet - Andligt liv" (citerat från Karmel 1/00): "Kärnpunkten i sexualiteten är alltid kärleken, den inter-subjektiva relationen, som i sig uttrycker att människan är skapad til Guds avbild, den Gud som i sig själv är kärlek, en kärlek som uttrycks genom de eviga kärleksrelationerna mellan de gudomliga personerna. Men i praktiken är det sällan Treenigheten som man i första hand tänker på när sexualiteten gör sig påmind! Det fordras ofta en lång och smärtsam fostran och askes, en djupgående integrationsprocess, innan människan - till sin stora glädje - anar den gudomliga teckenkaraktär som präglar hennes sexualitet liksom allt annat i henne. Det är denna väg som för många idag tycks alltför lång och svår, ja, den är ofta helt okänd, eftersom det sakramentala tänke- och synsättet blivit helt främmande även för många kristna. De kan helt enkelt inte tänka sig att något så påträngande och kroppsligt som sex kan peka vidare på något så upphöjt och andligt som Guds treeniga liv, ja, att det kan bli lovsång till honom."

Denna syn på äktenskapet som en såväl självutgivande som livsskapande gemenskap utestluter inte bara relationer som i sin helhet är sterila, utan även varje försök till att medvetet och aktivt stänga av möjligheten till uppkomst av nytt liv. Ett äktenskap där man genom preventivmedel säger ett klart och tydligt nej till fler barn är som en Treenighet utan den helige Ande, och enligt Kyrkans lära, som klargjordes av påven Paulus VI i encyklikan Humane Vitae, är preventivmedelsanvändning lika mycket en dödssynd som homosexuella relationer. Det kanske låter hårt och dömande, men som med alla Kyrkans bud så har de inte getts för att kontrollera och begränsa oss, utan för att skydda oss från att skada oss själva och för att leda oss till sanningen.

En annan viktig aspekt av äktenskapet är den som Paulus lägger fram i Efesierbrevets femte kapitel: "Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en av er älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man." (Ef 5:25-33).

Äktenskapet är således inte bara en avbild av Treenighetens inre liv, utan avspeglar även kärleksrelationen mellan Kristus och Kyrkan, hans brud. Mannen och kvinnan har båda samma höga värdighet, men deras roller i äktenskapet och de sätt de ger sig till varandra på är inte identiska. I första Korinthierbrevet skriver Paulus "Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud." (1 Kor 11:3). Detta är givetvis jättekontroversiellt att säga i dagens samhälle med dess feministiska rörelse, men det innebär självklart inte en nedvärdering av kvinnan, lika lite som det skulle vara en nedvärdering av människan att vi inte förväntas älska Kristus på bokstavligt samma sätt som han har älskat oss - genom att ta på oss hela världens synder och dö en brutal och plågsam död på ett kors.

Självklart ska både mannen och kvinnan älska och utge sig själva för den andre, men mannen kvinnan på ett sätt som avspeglar Kristi uppoffrande kärlek till Kyrkan, och kvinnan mannen på ett sätt som avspeglar Kyrkans svar på denna uppoffrande kärlek, som delvis innebär lydnad och underordning. Om mannen älskar kvinnan på det sätt som han är ålagd innebär dock detta aldrig att kvinnan skulle bli någon slags slav under mannen. "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Mark 10:45). Hela vitsen med denna komplementaritet mellan man och kvinna går fullständigt förlorad i en enkönad relation.

Som i så många andra frågor där Kyrkan går stick i stäv med samhällets uppfattningar så måste man se hela bilden för att kunna förstå hur Kyrkan resonerar. Och när man väl gör det, då inser man hur oerhört konsekvent hennes lära är. Ja inte bara det, man inser till slut även att det bara är genom Kyrkans vägledning som vi kan finna vägen till den sanna lyckan - såväl i detta livet som i det eviga.

"Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud." (Ef 5:2)

Cultus et caritas

I det senaste numret av Signum finns en artikel av kardinal Godfried Danneels med rubriken "Liturgi 40 år efter konciliet", som bygger på ett föredrag han höll den 17 april i år. Där säger han bl a följande: "Den kristnes liv bygger på cultus och caritas. Liturgin sammanfaller inte med livet, snarare står den i ett spänningsförhållande till livet. Söndag är inte måndag och inte vice versa. Vad vi gör under veckan på ett omväxlande och uttunnat sätt gör vi också i liturgin, men på ett mer koncentrerat rent sätt: vi lever för Gud och andra."

Den heliga mässan är hjärtat och höjdpunkten i det kristna livet, men utgör inte ensam hela det kristna livet. Själva ordet "mässa" kommer från mässans slutord, "Ite, missa est", vilket ordagrant översatt blir ungefär "Gå, detta är utsändningen". För att mässan verkligen ska bli fruktgivande måste vi ta denna uppmaning på allvar och gå ut och praktisera den i vårt vardagliga liv. Och på samma sätt blir vårt vardagliga liv utan mening om vi inte också regelbundet bär fram det till Gud i det heliga mässoffret. Tillbedjan av Gud - cultus - och kärleksgärningar gentemot Gud och nästan i det vardagliga livet - caritas - är således två sidor av samma mynt. Det gäller att uppnå en lagom balans mellan dem, och alla är inte kallade att lägga samma tidsmässiga fokus på dem. Visst måste vi alla kämpa med att ta oss tid för bön, men varje tid som vi får bör vi betrakta som en gåva.

De som blivit kallade till ett liv i ordensliv har fått särskilt mycket av denna gåva. När jag första gången besökte Franciscusgården i Jonsered tillsammans med konfirmanderna från KESÖ höll broder Stefan en kort utläggning om hur det är att leva som franciscanbroder. Han poängterade då att ett monastiskt liv inte automatiskt leder till helighet - men att det många gånger kan underlätta. Och när syster Maria av Bebådelsen i filmen Nunnan får frågan om det inte känns hisnande att hon kommer leva resten av sitt liv i klostret blir svaret (efter en stunds betänktetid): "Nej, jag är jättelycklig att jag ska få leva här! Det är en sådan enorm gåva att jag får leva här resten av mitt liv." Och fader Göran Degen, som är stiftspräst, säger i en intervju i Sucken 1/07 att "Det är skatten med att vara präst - att man dagligen får ta tid med Gud."

Men, som en god vän till mig uttryckte det, ordensliv är inte ett naturligt liv. Det är dock inte ett onaturligt liv heller. Det är ett övernaturligt liv. Det är munkarnas och nunnornas "jobb" att be. I klostren finns det ett spikat schema över tiderna för bön, arbete och rekreation. "Vanliga" människor måste arbeta ut ett sådant schema själv. Samt räkna med att det alltid kommer komma saker i vägen som gör att det ändå inte blir som man hade planerat - inte minst om man har familj och barn. Gud vill självklart att vi tar oss tid för att möta honom i bönen, men han vill också att vi sköter de plikter som han ålagt oss. Och för den som verkligen längtar efter att få vara hos Gud så mycket som möjligt, så kan det många gånger vara svårt att veta exakt hur mycket tid för bön som Gud vill ge en. Då kan det vara till sin hjälp att ta till sig följande ord av moder Teresa: "Det är inte hur mycket vi gör något, utan hur mycket kärlek vi stoppar i det vi gör. Det är inte hur mycket vi ger, utan hur mycket kärlek vi vi stoppar in i givandet."

Moder Teresas citat handlar utan tvekan om caritas, men går även att applicera på cultus. Att som munkarna spendera timmar i kyrkan varje dag för tidegärd och mässfirande är utan tvekan en väg till helighet. Men det är inte mängden bön som är det viktiga, utan kärleken och uppriktigheten i den. Detta bör inte betraktas som en ursäkt för att inte ta sig tillräckligt med tid till bön, men som en tröst när livets omständigheter helt enkelt inte gör det möjligt att ta sig så mycket tid som man hade önskat. En kort, kärleksfull och uppriktig morgonbön för någon med ett mycket hektiskt liv skull exempelvis kunna vara denna gamla soldatbön: "Herre, om jag idag skulle glömma dig, så glöm du inte mig!" Den självinsikt och ödmjukhet som en sådan bön uttrycker får mig att tänka på Jesu liknelse om farisén och tullindrivaren, som får avsluta denna veckas blogg.

"Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er, det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." (Luk 18:13-14)

Summorum Pontificum

Den 14 september trädde påvens Motu Proprio Summorum Pontificum i kraft, enligt vilket en präst inte längre behöver biskopens uttryckliga tillstånd att fira den heliga mässan enligt 1962 års Missale. Denna form av den heliga mässan, som tidigare kallats "tridentisk", "traditionell" eller "klassisk" rit, får i och med detta den officiella benämningen "forma extraordinaria" (extraordinarie form), medan den heliga mässan enligt 1970 års Missale benämns "forma ordinaria" (ordinarie form). Sedan i söndags firas mässan enligt extraordinarie form varje söndag hos TOR-Franciskanerna i Jonsered, och biskop Anders har kommenterat påvens dokument på stiftets hemsida. Jag kommenterade ju i mitt blogginlägg den 27 juni mina intryck från den hittills enda mässa enligt extraordinarie form som jag bevistat, och fick till följd av detta ett mycket argt mail från en anhängare av denna form av den heliga mässan som inte alls höll med mig. Därför känns det relevant att nu, när jag jag äntligen fått lite andrum från mina studier, kommentera detta ämne ytterligare. Ni som inte är ett dugg intresserade av detta ämne får således fortsätta vänta tappert på en intressant blogguppdatering.

Den heliga mässan är det heligaste som vi kan vara med om på den här sidan om himmelriket, ja, den ger oss rent av en inblick i själva himmelriket. Varje gång vi firar eukaristin blir vi ögonvittnen till den viktigaste händelsen i hela världshistorien - Jesu död och uppståndelse. Tillsammans med alla änglarna och helgonen får vi falla på knä inför den korsfäste och bära fram våra egna liv som ett offer, som förenas med Kristi eviga och fullkomliga offer för världens synder. Sedan får vi en försmak av den himmelska bröllopsmåltiden då vi tar emot Kristus själv under brödets och vinets gestalter i den heliga kommunionen. Varje gång vi andaktsfullt deltar i den heliga mässan förvandlas vi ännu lite mer till en offergåva åt Gud - vi blir ännu lite mer lika Kristus, och blir ännu lite mer benägna att älska Gud och vår nästa med samma osjälviska, självutgivande kärlek som han.

Eftersom den heliga mässan är en så oerhört helig handling, så är det av yttersta vikt att den firas på ett sätt så att dess sakrala karaktär och verkliga innebörd av offerhandling tydligt uppenbaras. I sin encyklika Ecclesia de Eucharistia uttryckte Johannes Paulus II sin oro över att detta på sina håll inte helt och hållet uppfyllts: "In various parts of the Church abuses have occurred, leading to confusion with regard to sound faith and Catholic doctrine concerning this wonderful sacrament. At times one encounters an extremely reductive understanding of the Eucharistic mystery. Stripped of its sacrificial meaning, it is celebrated as if it were simply a fraternal banquet."

Många har kopplat samma denna negativa utveckling som skett på sina håll med den reform av den romerska liturgin som Andra Vatikankonciliet beslutade om. I dokumentet Sacrosanctum Concilium gavs riktlinjerna för hur denna reform skulle se ut. Riterna skulle kännetäcknas av en ädel enkelhet samt vara inom folkets fattningsförmåga (SC 34), och för att främja folkets aktiva deltagande skulle de uppmanas att delta i fler acklamationer, responsorier och sånger (30). Läsningarna ur den heliga Skrift skulle bli fler och mer varierande (35), den allmänna förbönen skulle återinföras (53), kommunionen skulle kunna ges under båda gestalterna även till lekmännen (55), och inte minst skulle det bli tillåtet att fira delar av mässan på folkspråket istället för latin (36), samtidigt som man lämnade en öppning för ännu mer radikala anpassningar av liturgin där det skulle behövas (40). Detta resulterade så småningom i den nya utgåvan av Missale Romanum som gavs ut av Paulus VI 1970. I instruktionerna till detta står även att altaret, där det är möjligt, skall vara byggt fristående från väggen så att mässan kan firas vänd mot folket (GIRM 299). I praktiken kom det att bli så att mässan enligt den nya mässordningen nästan alltid firas med prästen vänd mot folket och med i stort sett alla delar av mässan firade på folkspråket, och detta brukar betraktas som de två mest uppenbara skillnaderna gentemot den tidigare mässordningen. En annan påtaglig skillnad är att många av bönerna som tidigare uttalades ohörbart av prästen, däribland den eukaristiska bönen, numera läses eller sjunges högt.

Man skulle kunna beskriva den fundamentala skillnaden mellan de båda Missalena som en balansgång mellan mystik och tillgänglighet. De som föredrar den äldre mässformen beskriver den ofta i positiva ordalag som "mystisk". Latinet, de tyst uttalade bönerna och prästens orientering skapar så att säga en slöja mellan församlingen och det mysterium som firas. Att ha bönerna på folkspråket så att folket kan förstå dem och vända prästen mot församlingen så att folket kan se vad som händer, gör att denna slöja går om intet. Mässan blir inte lika "mystisk" längre. Å andra sidan ökar det folkets förståelse för vad mässan egentligen handlar om, och underlättar deras aktiva och medvetna deltagande i den. Det behövs inte lika mycket undervisning utöver mässan, då mässan i stort sett förklarar sig själv. För den gamla mässordningen är dock katekesundervisning vid sidan av mässan närmast ett måste. Man kan således inte tala om den ena formen som "bättre" eller "sämre" än den andra. Det handlar snarare om att de är anpassade för olika behov i olika tider. Det finns mängder av Internetsidor som mycket ensidigt påpekar alla brister i den nya mässordningen jämfört med den gamla. Jag har dock hittat en sida som ger dessa (och andra) kritiker svar på tal: Catholic Apologetics. De artiklar som återfinns där underlättar förståelsen av vad Kyrkan ville åstadkomma genom liturgireformen.

I Summorum Pontificum kommenterar Benedikt XVI reformen med följande ord: "In more recent times, Vatican Council II expressed a desire that the respectful reverence due to divine worship should be renewed and adapted to the needs of our time. Moved by this desire our predecessor, the Supreme Pontiff Paul VI, approved, in 1970, reformed and partly renewed liturgical books for the Latin Church. These, translated into the various languages of the world, were willingly accepted by bishops, priests and faithful." Men, fortsätter han, "in some regions, no small numbers of faithful adhered and continue to adhere with great love and affection to the earlier liturgical forms. These had so deeply marked their culture and their spirit that in 1984 the Supreme Pontiff John Paul II, moved by a concern for the pastoral care of these faithful, with the special indult 'Quattuor abhinc annos," issued by the Congregation for Divine Worship, granted permission to use the Roman Missal published by Blessed John XXIII in the year 1962. Later, in the year 1988, John Paul II with the Apostolic Letter given as Motu Proprio, 'Ecclesia Dei,' exhorted bishops to make generous use of this power in favor of all the faithful who so desired."

Orsaken till utgivandet av Ecclesia Dei var de olagliga biskopsvigningar som hade utförts av S:t Pius X:s prästsällskap (SSPX) under ledning av ärkebiskop Marcel Lefebvre. Till följd av detta blev Lefebvre och de nyvigda biskoparna automatiskt exkommunicerade latae sententiae, vilket bekräftades av påven i dennes Motu Proprio. Anledningen till de olagliga biskopsvigningarna var ett allmänt missnöje över Andra Vatikankonciliets reformer, varav liturgireformen bara var en. Man har även uttryck missnöje över den nya ekumeniska andan, där Kyrkans vidare tolkning av uttrycket "utanför Kyrkan ingen frälsning" inte längre utesluter att andra än katoliker kan bli frälsta. I mina öron låter deras resonemang ungefär såhär: "Vi håller inte med Kyrkan om att andra än de som är i full gemenskap med Kyrkan kan bli frälsta, och därför väljer vi att inte vara i full gemenskap med Kyrkan" eller "Vi erkänner påven som Kyrkans överhuvud men struntar i vad han säger". Men kritiken mot liturgireformen kommer inte bara från extrema, schistmatiska grupper. Kardinal Ratzinger själv kallade faktiskt i förordet till Klaus Gambers bok "Reform of the Roman Liturgy" den nya mässordningen för "...a fabrication, a banal on-the-spot product". Man skulle därför vid en första anblick kunna få intrycket att liturgireformen blev fullständigt misslyckad, och att kardinal Ratzinger som påve med sitt Motu Proprio tagit första steget till att återinföra den gamla mässordningen - som om allting bara hade varit ett stort misstag, utfört av den Kyrka som kallar sig själv för ofelbar. Men i det medföljande brevet som skickades ut till all världens biskopar klargör påven ett och annat, som gör åtminstone mig väldigt lättad och hoppfull.

"Many people who clearly accepted the binding character of the Second Vatican Council, and were faithful to the Pope and the Bishops, nonetheless also desired to recover the form of the sacred liturgy that was dear to them. This occurred above all because in many places celebrations were not faithful to the prescriptions of the new Missal, but the latter actually was understood as authorizing or even requiring creativity, which frequently led to deformations of the liturgy which were hard to bear. I am speaking from experience, since I too lived through that period with all its hopes and its confusion. And I have seen how arbitrary deformations of the liturgy caused deep pain to individuals totally rooted in the faith of the Church." Påvens förklaring till varför så många höll fast vid den gamla mässordningen är således inte att det skulle vara något fel i sig på det nya Missalet, utan att dess instruktioner helt enkelt inte efterföljdes tillräckligt väl.

Om man söker efter Summorum Pontificum på YouTube så hittar man flera tackvideos till påven, där bilder och klipp från högtidliga firanden av den traditionella liturgin kontrasteras mot de värsta missbruken och avarterna som förekommit av den nya - med den underförstådda sensmoralen att den gamla mässordningen är objektivt sett bättre än den nya. Vissa verkar ha förväxlat innebörden av "extraordinarie" och "extraordinär", vilket visserligen är förståeligt med tanke på att det är samma ord på engelska. Men hur pass vacker och värdig liturgin är har faktiskt inte nödvändigtvis något att göra med vilket Missale som används. Jag erkänner gärna att jag fullkomligen trollbinds av denna mycket välregisserade videoinspelning av en SSPX-firad Missa Cantata, samtidigt som jag upplever denna lagligt firade lågmässa endast vara en massa obegripligt, entonigt rabblande av latin. En rättvis jämförelse med den nya mässordningen skulle givetvis ha tagit med exempelvis det påvliga påskfirandet i S:t Peterskyrkan. Men då skulle man ju faktiskt tvingas erkänna att det är det nya Missalet som används av påven själv. Det gick visserligen ett rykte ett tag att påvens privata morgonmässa skulle ha firats enligt det gamla Missalet, men detta dementerades snabbt av Vatikanen.

Med detta sagt måste man dock understryka ett annat stycke ur påvens följebrev: "There is no contradiction between the two editions of the Roman Missal. In the history of the liturgy there is growth and progress, but no rupture. What earlier generations held as sacred, remains sacred and great for us too, and it cannot be all of a sudden entirely forbidden or even considered harmful." Det är alltså inte rätt att bemöta kritikerna av den nya mässordningen med kritik av den gamla. Den har ju trots allt varit den rådande mässordningen i den romerska riten under ett icke ringa antal århundraden, som använts och älskats av otaliga helgon genom tiderna. Därför bör man respektera såväl den gamla formen i sig som dem som känner en dragning till den . Men, fortsätter påven, "Needless to say, in order to experience full communion, the priests of the communities adhering to the former usage cannot, as a matter of principle, exclude celebrating according to the new books. The total exclusion of the new rite would not in fact be consistent with the recognition of its value and holiness." Att som en följd av Summorum Pontificum endast fira mässan enligt den extraordinarie formen ligger således i strid med dess egna riktlinjer, eftersom det är nödvändigt att erkänna "värdet" och "heligheten" av den nya riten.

Summorum Pontificum innebär således inte alls ett förnekande av den nya mässordningens förtjänster gentemot den gamla, och det framförs tydligt att "...the new Missal will certainly remain the ordinary Form of the Roman Rite, not only on account of the juridical norms, but also because of the actual situation of the communities of the faithful." När påven kommer till att förklara själva syftet till dess utgivning skriver han följande: "It is a matter of coming to an interior reconciliation in the heart of the Church. Looking back over the past, to the divisions which in the course of the centuries have rent the Body of Christ, one continually has the impression that, at critical moments when divisions were coming about, not enough was done by the Church’s leaders to maintain or regain reconciliation and unity.". I och med detta har man således gjort så mycket som bara är möjligt för att gå SSPX och andra schismatiska grupper till mötes. Men det stannar inte där. I och med Summorum Pontificum har påven satt liturgifrågan i rampljuset, och än en gång understrukit allvaret av att de liturgiska normerna alltid och överallt följs.

Min egen förhoppning står främst till det som skrivs om detta stycke: "For that matter, the two Forms of the usage of the Roman Rite can be mutually enriching: new Saints and some of the new Prefaces can and should be inserted in the old Missal. (...) The celebration of the Mass according to the Missal of Paul VI will be able to demonstrate, more powerfully than has been the case hitherto, the sacrality which attracts many people to the former usage. The most sure guarantee that the Missal of Paul VI can unite parish communities and be loved by them consists in its being celebrated with great reverence in harmony with the liturgical directives. This will bring out the spiritual richness and the theological depth of this Missal. Här fastslås att Paulus VI:s Missale har en "andlig rikedom" och ett "teologiskt djup", men att dess sakralitet skulle kunna uppvisas ännu tydligare än vad som hittills varit fallet. Och jag är övertygad om att den ökade förekomsten av värdigt firade mässor enligt extraordinarie form också kommer att göra positiv inverkan på firandet av den ordinarie formen. Jag har faktiskt märkt vissa tendenser på det i min egen församling. Min kyrkoherde har utlovat ett engångsfirande av den extraordinarie formen, men hävdar att den enda anledningen till att folk dras till den är att den ordinarie på så många platser firats så ovärdigt. Och detta kan han ju inte säga utan att samtidigt sporras att själv fira mässan enligt ordinarie form så värdigt som möjligt.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera kardinal Darío Castrillón Hoyos, president för den pontifikala kommissionen Ecclesia Dei, som upprättades i samband med utgivandet av Johannes Paulus II:s Motu Poroprio från 1988 med samma namn. När han kvällen innan Summorum Pontificum skulle träda i kraft fick frågan vad hans förhoppningar var, blev svaret följande: "My hopes are these: The Eucharist is the greatest thing we have, it is the greatest manifestation of love, of God’s redemptive love who wants to stay with us with this Eucharistic presence. This must never be a motive for discord but only love."

"Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig." (1 Kor 11:23-24)