Japan

Egentligen strider det väl helt mot den ekumeniska etiketten att öppet kritisera andra kristna samfund, men i samband med Svenska kyrkans "jubiléum" av 50 år med kvinnliga präster kan jag dock inte underlåta att länka till en insändare i SvD skriven av en av mina församlingsvänner i Linköping, Anne Marie Magnerus. Utan att nämna några namn skulle jag ändå vilja konstatera följande:

• En kyrkas eller ett kyrkligt samfunds syfte och existensberättigande är att vittna för sanningen och leda själar till frälsningen. Om frestelsen att vilja tillfredsställa så många som möjligt leder till att denna målsättning får ge vika så har man svikit sin uppdrag som kyrka eller kyrkligt samfund. Då är man bara en religiös intresseförening.

• Om kyrkan inte längre är en garant för bevarandet av den fulla sanningen, vad är då vitsen med den? Då kan man lika gärna starta något helt eget (vilket drygt 25 000 olika protestantiska samfund världen över redan insett). Om man däremot är övertygad om att det inte bara finns en objektiv sanning utan att Gud också genom alla tider har bevarat denna, då finns inget annat val än att ta reda på var den har bevarats någonstans.

-----------------------------------------------------------------------------------

Om exakt en vecka åker jag till Japan för att under ett års tid fortsätta mina studier vid Saitama University (埼玉大学). Jag ska försöka att berätta så gott jag kan om vad som händer där borta (samt visa lite bilder också). Min närmaste församling kommer att vara Urawa kyrka medan den närmaste församlingen med daglig mässa kommer att vara Kitaurawa kyrka (vars hemsida är väl värt ett besök även om man inte förstår japanska!).

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den." (Matt 16:18)

Påvens vision för liturgin

The New Liturgical Movement postade nyligen en översättning av en intervju med påvens ceremonimästare, Msgr Guido Marini. En mycket läsvärd intervju som sammanfattar och redogör skälen till den senaste tidens återtraditionalisering av den påvliga liturgin såsom användandet av traditionella liturgiska plagg, det "benediktinska" altar- arrangemanget, kommunions-bänkar, den påvliga tronen samt Pius IX:s gamla herdestav. Den i mitt tycke mest intressanta meningen i artikeln är följande, som förklarar vad det egentligen är som påven vill uppnå: "These changes in liturgical forms are part of a clear vision of Benedict XVI and explicitly expressed in Rome by several interlocutors close to him: 'To achieve, ultimately, a liturgical synthesis between the Mass of Paul VI and that which tradition can contribute to it as enrichment.'" Vägen dit fordrar undervisning och mycket tålamod, och det är tydligt att påven först och främst använder sitt eget exempel snarare än officiella skrivelser för att nå dit.

När det gäller motu propriot Summorum Pontificum och den extraordinare formens roll gav Marini i en tidigare intervju ett mycket undvikande svar på frågan huruvida vi kan förvänta oss att påven själv kommer att fira mässan enligt denna form: "That is a question to which I cannot give an answer." Han understryker sedan de två huvudsakliga skälen till dess införande, såsom de framlades redan i påvens följebrev till biskoparna: "the achievement of 'a reconciliation in the bosom of the Church'" och "a mutual enrichment between the two forms of Roman rite: in such a way, for example, that in the celebration according to the missal of Pope Paul VI 'will be able to demonstrate, more powerfully than has been the case hitherto, the sacrality which attracts many people to the former usage.'"

Nyckeluttrycket som påven så många gånger har yttrat är "kontinuitetens hermeneutik". Andra Vatikankonciliet innebar ingen brytning med det förgångna. Det finns två diken. Det ena menar att konciliet innebar en brytning till det bättre, och att den gamla riten bara är ett gammalt ointressant museiobjekt samt att användande av latin i liturgin är en pastoral katastrof. Det andra diket menar att konciliet innebar en brytning till det sämre, och att man borde återgå helt till den äldre formen eftersom den är objektivt sett bättre än den moderna, "fabricerade" liturgin. Kontinuitetens hermeneutik innebär dock att det inte finns någon brytning över huvud taget. Vi ska fortsätta att gå framåt samtidigt som vi tar med oss skatterna ur Kyrkans tvåtusenåriga tradition. I sak: använd de nya liturgiska böckerna och få kontrasten gentemot hur det såg ut tidigare att framstå så liten som möjligt. Alla präster bör kunna fira mässan enligt den extraordinarie formen, och församlingen borde känna till den. Men enda anledningen till att fira den regelbundet är om det finns en konstant efterfrågan på den. Och om alla har förstått innebörden av kontinuitetens hermeneutik och den ordinare formen firas som den skall så bör ingen sådan efterfrågan finnas.

När det gäller den fortsatta återtraditio-naliseringen av den påvliga liturgin, så är det kanske framförallt ad orientem-firandet som står i fokus. I sin bok The Spirit of the Liturgy argumenterar den dåvarande kardinal Ratzinger starkt för att prästen och församlingen gemensamt vänder sig mot öster under den eukaristiska bönen: "On the other hand, a common turning to the East during the Eucharistic Prayer remains essential. This is not a case of accidentals, but of essentials. Looking at the priest has no importance. What matters is looking together at the Lord." När det gäller det praktiska införandet säger han dock följande: "Are we really going to re-order everything all over again? Nothing is more harmful to the Liturgy than constant changes, even if it seems to be for the sake of genuine renewal. Nothing is more harmful to the Liturgy than constant changes, even if it seems to be for the sake of genuine renewal." Därefter följer förslaget att återinföra det centrala altarkors som prästens och församlingens gemensamma fokus, något som nu också blivit verklighet i de påvliga liturgierna. Och hans uppmaning på denna punkt är tydlig: "This mistake should be corrected as quickly as possible; it can be done without further rebuilding." Frågan är bara om det kommer stanna vid att det benediktinska altararrangemanget blir den framtida normen eller om vi kommer få se en mer omfattande återgång till ren ad orientem, som ju är det sätt han själv firar mässan på varje morgon i sitt privata kapell och även gjorde under Herrens dop i Sixtinska kapellet tidigare i år.

"Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder." (Luk 22:31-32)

Theology of the Body

I söndags blev min redaktör på Sucken, Kristoffer Mauritzson intervjuad i P3:s Verkligheten, i egenskap av politiskt okorrekt [sic] katolik. Programmet kan åhöras här (Kristoffer gör entré ca 3/5 in). Jag måste helt klart berömma Kristoffers insats, särskilt med tanke på min egen erfarenhet av hur svårt det kan vara att snabbt komma på smarta svar när man intervjuas i radio. Samtidigt känns det ju inte riktigt rättvist att världens största organisations officiella lära ställs till svars på samma programplats som UFO-troende, och kort och gott får stämpeln "OPK", dvs "en person som du med största sannolikhet anser har fel uppfattning".

Självklart handlar det nästan bara Kyrkans lära rörande sexualiteten. Nej, vänta lite, stryk "nästan" i den meningen. Abort, sex utanför äktenskapet, skilsmässa, homosexualitet, preventivmedel, onani. Varje gång som utomstående ska försöka ställa Kyrkan "till svars" så är det samma frågor som kommer upp. På ett sätt kan det kännas lite trist, särskilt med tanke på att folk bara verkar vara intresserade av vad Kyrkan är emot, inte vad hon faktiskt är för. Därför måste man vara vaksam och göra sitt bästa för att styra in svaren på detta.

För att Kyrkans lära om sexualiteten ska kunna framstå som förnuftig räcker det inte med att bara konstatera vad hon är emot, utan man måste redogöra för hela bilden och Guds ursprungliga syfte med skapelsen. Att det finns ett skriande behov av att göra detta är något som redan den förre påven Johannes Paulus II tidigt insåg. Därför var bland det första han gjorde som nyvald påve att inleda en katekesserie under sina onsdagsaudienser, som så småningom fick namnet Theology of the Body. Jag håller för närvarande på att läsa en kommentar till denna gjord av Christopher West (han har gjort flera). En knapp tredjedel in kan jag redan slå fast att Johannes Paulus II i och med Theology of the Body har gett oss ett ovärderligt hjälpmedel i arbetet att göra helhetsbilden av Kyrkans syn på sexualiteten känd och förstådd. Läs, begrunda och hämta argument ur denna skattkammare varje gång dessa frågor kommer upp. Eventuellt kommer några exempel i senare blogginlägg. Men en ledtråd är i alla fall att svaret på orsaken till kontroversen till stor del ligger i de allra första kapitlen av Bibeln.

"Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna." (1 Mos 3:6-7)