Be för påven

I sambandet med den utlysta novenan för den helige fadern som avslutas idag skulle jag vilja reflektera lite över Kyrkans katolicism och enhet, vilket påven står som garant för och som särskilt den nuvarande påven gjort till kärnfrågor under sitt pontifikat. Anledningen till att Kyrkan från allra äldsta tid gått under tillnamnet den Katolska Kyrkan, är att poängtera Kyrkans enhet och allomfattning. Trots att det finns många olika delar av Kristi kropp med många olika uppgifter, och trots att det finns många olika sätt att uttrycka den enda sanna tron på, så är Kyrkan en och densamma över hela jorden, och dess budskap gäller alla människor genom alla tider.

Grunden för att denna enhet i mångfalden ska fungera är lydnad. Lydnad för Kristus, lydnad för hans Kyrka och lydnad för dess biskopar, i synnerhet biskopen av Rom som är Kristi ställföreträdare på jorden. Det finns alltid en frestelse att tro sig själv veta bäst vad Guds vilja är, och att således snarare följa denna uppfattning än den som uttrycks av biskopskollegiet i gemenskap med biskopen av Rom. Denna olydnad, om den så beror på okunskap eller högmod, är källan till all oenighet och splittring i Kyrkan, som står i rak motsats till Herrens uttryckliga vilja att vi skall vara ett liksom han och Fadern är ett (Joh 17:21-23).

Svårigheter att visa lydnad mot Kyrkans läroämbete kan uppstå dels när man upplever att Kyrkans lära inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Skriften, eller när den inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Traditionen. Kyrkans lära kan inte ändras, men hennes sätt att uttrycka sin lära kan och måste anpassas i enlighet med att världen i vilken hennes budskap skall tas emot förändras. Det är fullt tillåtet att uttrycka svårigheter över att förstå hur Kyrkan kommer fram till sina slutsatser, men då är målet att just försöka förstå snarare än att konstatera att Kyrkan måste ha fel.

Lydnad innebär bland mycket annat att acceptera Kyrkans beslut att anta en mer ödmjuk hållning gentemot icke-katolska kristna och troende av andra religioner. Men lydnad innebär samtidigt att inte ifrågasätta påvens strävan att visa samma välvilja även mot de grupper som snarare sätter fokus på att alla icke-katoliker helst borde komma till insikt om den fulla sanningen. Lydnad innebär även att inte ifrågasätta riktigheten i Kyrkans val att reformera liturgin i syfte att göra den mer lättillgänglig och främja ett mer medvetet deltagande hos den genomsnittlige söndagsmässo-deltagaren. Men likaså innebär lydnad att i enlighet med påvens vilja möjliggöra den äldre liturgins firande för dem som fascineras av dess mystik och betoning av mässans offerkaraktär. Lydnad innebär även att acceptera Kyrkans (ännu så länge?) tillåtande av bruk såsom kommunionutdelning i handen stående, lekmän som kommunionutdelare eller kvinnliga ministranter. Men lydnad innebär i minst lika hög grad att inte kritisera präster som fullt legitimt väljer att (i likhet med påven själv) inte utnyttja dessa valmöjligheter. Och som flera redan påpekat, så innebär lydnad för Kyrkan inte enbart bejakandet av det senaste ekumeniska konciliets läror, utan även av de 20 föregående.

I ultratraditionalisternas ögon är vår nuvarande påve liberal, och i progressivisternas ögon är han stockkonservativ. I mina ögon är han den bästa påven som Kyrkan någonsin hade kunnat ha i denna tid, då han så oerhört välbalanserat betonar Kyrkans kontinuitet med traditionen, utan att för den skulle förneka behovet av förnyelse. Är det någon som kan bygga broar mellan de olika grupperingarna inom Kyrkan så är det han. Tyvärr har han haft lite otur med tajmingen. Och han behöver våra förböner. Orémus pro Pontífice nostro Benedícto.

-----------------------------------------------------------------------------------

På onsdag börjar så fastetiden (四旬節, shijunsetsu, "fyra-tiodagarsperioder-årstiden"). Idag framställdes traditionsenligt askonsdagens aska genom brännandet av palmkvistarna från förra årets palmsöndagsprocession.

Innan fastan börjar hinner jag dock åka iväg på en tvådagars skid- och fågelskådarresa till foten av berget Fuji. Blir tyvärr antagligen svårt att hitta några semlor där, men man kan ju alltid hoppas.

"Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska. Jag bad till Herren, min Gud, och bekände: "Ack, Herre, store och förfärande Gud, du som troget håller fast vid förbundet med dem som älskar dig och håller dina bud!" (Dan 9:3-4)

スキー旅行 Skidresor

Den första veckan av vårlovet har jag ägnat till att åka på två skidresor med församlingens söndagsskolebarn respektive astronomicirkeln. Endagsresan med församlingen gick till Hunter Mountain i Gunma-prefekturen, ungefär 2½ timmes bussresa norr om Saitama.


Jag upphör aldrig att förundras över de japanska bergens skönhet, samt kontrasten till städerna.


Till vänster Ōtsuki-san, min bänkgranne i såväl vardagsmässan som söndagsmässan. Till höger broder Imai, franciscannovis som avlägger sina första löften den 20 mars.


Barnen gladde sig inte enbart åt skidåkningen utan uppskattade även möjligheten till snöbollskrig.


Utsikt från bussen på vägen ner. Det är bara uppe på bergstopparna som snön fortfarande ligger kvar, och även där var det rejäl kramsnö.


På måndagen bar det så av till Myōkō Suginohara (妙高杉ノ原) i Nīgata-prefekturen, strax norr om Nagano. Om våren redan är på rejäl anstormning i Tokyo och vintern sjunger på sista versen i Gunma, så är Nagano en helt annan femma. Men så befinner vi oss ju på över 1000 meters höjd över havet också.


Slående utsikt från backen den första, soligaste dagen. Vid perfekta väderförhållanden lär man även härifrån kunna se berget Fuji, över 150 km bort.


Vi bodde på ett minshuku (民宿) vid namn Gohachigisō (五八木荘, "Femtioåtta-träd-stuga"), på promenad-avstånd från backen.


Minshuku är privata hem som upplåter mat och husrum för turister. I små bergsbyar som Myōkō är det ett av de huvudsakliga sätten för lokalbefolkningen att försörja sig på.

Rummen är givetvis i traditonell japansk stil.

På kvällen lägger man ut sin futon (布団) direkt på de mjuka tatami-mattorna (畳).

Utsikt från allrummet. Perfekt plats för morgon- och kvällsbön.

Andō-san, Yamaguchi-san (som även är med i fågelskådarcirkeln), Kudō-san (ovan) och Shimada-san väntar på att inta middagen.


I och med att halvpension ingick så fick jag ett ypperligt tillfälle att smaka på lite riktig, traditionell japansk mat. Fråga mig dock inte vad det var för någonting!


Ett ofrånkomligt inslag i universitetscirkellivet är nomikai (飲み会), dricko-möte. Jag höll mig till Pepsi och te och försökte öva på japanskan. Som avslutning blev det lite Uno-kortspel.


Resans höjdpunkt var dock utan tvekan badhuset Naena no yu (苗名の湯) med vatten uppvärmt av underjordiska onsen (温泉), varma källor. Känslan av att stelfrusen efter en lång dag i skidbacken kliva ner i det 45-50 grader varma vattnet är obeskrivlig.

ゆ (yu) eller med kanji 湯 betyder bad. 男 (otoko) betyder herrar.

Efteråt är man alltför slö för att orka med något annat än att sitta en stund och softa med en islatte, vilket tydligen är japansk "after onsen"-tradition.


I går kväll var det avskedsfest (送別会, sōbetsukai) i det Internationella huset, i och med att det är en hel del utbytesstudenter som åker hem efter denna termin. Jag fick tillfälle att stifta en hel del nya japanska bekantskaper samt öva på japanskan över ämnen såsom svensk skattepolitik, turistattraktioner i Stockholm samt Nordens geografi.

"Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen." (Ps 104:1-3a,5-6)

Kejserliga palatsets östra trädgärd och IKEA

Igår åkte jag en liten vända in till Tokyo. Första anhalten var St Paulisällskapets katolska bokhandel i Yotsuya, där jag hade tänkt införskaffa någon passande andlig litteratur inför vårlovet och fastan. Efter mycket funderande och rådfrågande hos personalen bestämde jag mig till sist för två relativt lättlästa böcker på japanska; "十字架への道、復活からの道" (Juujika e no michi, fukkatsu kara no michi), "Vägen till korset, vägen från uppståndelsen" om fastan och påskens budskap, samt "典礼と秘蹟のハンドブック" (Tenrei to hiseki no handobukku), "Handbok för liturgin och sakramenten" som är precis vad den heter.

Från bokhandeln bestämde jag mig för att promenera bort till kejserliga palatsets östra trädgård, som var stängd när jag besökte palatset på kejsarens födelsedag.


Utsikt från toppen av resterna av det gamla vakttornet.


Jag är väldigt förtjust i de japanska tallarna. De känns så typiskt japanska.


I trädväg finns det dock givetvis inget mer typiskt japanskt än sakura (桜), körsbärsträden. Den stora sakurablomningen börjar inte förrän i mars-april, men den här sorten (kanzakura) blommar uppenbarligen redan nu.




Den skarpsynte kan på denna bild upptäcka en mejiro ("ögon-vit"), en liten fågel med vita ringar runt ögonen som tycker om att suga nektar ur sakurablommor.


Ume (梅), persikoträd, blommar också redan vid den här tiden.









Efter besöket i trädgården bar det vidare till Shin-misato och IKEA-varuhuset som öppnade så sent som i november förra året. Huvudsyftet var att köpa någonting från den beryktade "Swedish food market" att bjuda på under den sista lektionen som vi hade i morse.




IKEA satsar verkligen på att göra sina varuhus i utlandet till symboler för Sverige.

Det känns faktiskt lite som att komma hem.

Det är inte utan att man får lite hemlängtan av att läsa alla de svenska varunamnen (skrivna undertill med japanska katakanatecken). På bilden min fåtölj hemma i Sverige, "Poengu".


Av alla katakaniseringar fastnade jag dock mest för "gooshigu maashuvin".


I restaurangen kan man givetvis äta kötbullar (miitobooru) med lingonsylt.


Det var kanske inte direkt prisvärt, men förmodligen enda chansen under hela det här året att få smaka något riktigt svenskt! Polarbröd (aakutikku bureddo) hade de också.


Det enda som känns lite konstigt är att jultraditioner som glögg (guroggu) och saffransbullar (safuran bureddo) går att köpa året runt.

Svenska traditioner beskrivs på väggarna i restaurangen.

Och så, efter att i vanlig ordning tvingats gå igenom hela varuhuset, kom jag till slut fram till den svenska matmarknaden.


Eftersom det är Alla hjärtans dag imorgon tyckte jag det passade alldeles utmärkt att bjuda på några pepparkakshjärtan. Det blev även en påse Ahlgrens bilar. Jag funderade ett tag på att även köpa ett paket gravad lax och en burk hovmästarsås, men bestämde mig till slut att det fick räcka med godsakerna.

"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus." (Fil 3:20)

Snart vårlov

Det har varit fullt upp med diverse prov och presentationer såhär i slutspurten av terminen så jag har inte haft mycket tid till att vare sig blogga eller göra någonting intressant värt att berätta om i bloggen, men från och med nästa måndag börjar vårlovet och då lär det bli en del utfärder. Lite skidutflykter med universitets-cirklarna, lite klostervistelser, kanske Tokyo Disneyland, några endagsutflykter i bergen eller intressanta städer, och eventuellt också en långtur till Nagasaki. Om Nagasaki blir av så kommer jag antagligen också att göra ett mellanstopp i Kansai-regionen. Det enda problemet är att så gott som alla sevärdheter i exempelvis Kyoto utgörs av buddhisttempel. Men jordbävnings-museet i Kobe verkar spännande.

Det enda jag har att rota fram ur arkivet för närvarande är följande småkufiska bild på några av ornitologicirkelns kollegor från en fågelskådningsutflykt för några veckor sedan.



Anledningen till uppståndelsen var två små exemplar av arten kikuitadadaki, dvs kungsfågel. Narita-kun lyckades efter mycket möda också fånga en av dem på bild.