Till Guds större ära

I dagens andra läsning skriver Paulus till korinthierna: "Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade." (1 Kor 10:31-11:1). Om en och en halv vecka inleds fastan, då vi förbereder oss för påsken genom att på olika sätt göra avkall på bekvämligheter av olika slag för att rikta in våra liv ännu mer på Gud. Traditionellt har man framför allt gjort detta genom att skära ner på måltiderna, såväl till kvalitet som kvantitet. Men maten är i sig inte någonting ont, tvärtom säger ju Paulus uttryckligen i dagens läsning att även att äta och dricka är något vi kan göra till Guds ära. Att äta precis så mycket som kroppen behöver och glädja sig åt de gåvor som Gud ger och tacka honom för dem är utan tvekan någonting som länder till Guds större ära. Men att äta en massa onyttiga godsaker bara för njutningens skull som varken kroppen eller själen mår bra av i längden, är ett typiskt exempel på en överdrift som fastan är ett bra tillfälle att bestämma sig för att göra någonting åt. Inte heller är idealet att överdriva åt andra hållet, alltså att äta så litet att man inte orkar med att utföra sina dagliga plikter. Som med allt här i världen handlar det om att iaktta måttlighetens dygd. 

Men hur mycket är egentligen "det rätta måttet"? Paulus ger en mycket bra tumregel i orden att "inte väcka anstöt" och att "rätta sig efter alla". Om ingen i ens omgivning reagerar anstötligt på ens handlande så är det ofta ett tecken på att man inte gjort någon överdrift åt vare sig det ena eller andra hållet. Att göra det där lilla offret, vilket kan vara nog så svårt, men som ingen annan lägger märke till och man följaktligen inte får någon som helst uppmärksamhet eller beröm för - det leder inte bara till att man med Guds hjälp kan övervinna den aktuella lasten utan är dessutom en mycket bra övning i ödmjukhet. Och "då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig." (Matt 6:4)

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

Idag firar Kyrkan i Sverige Kyndelsmässodagen, som egentligen infaller den 2 februari, 40 dagar efter jul då Jesus frambars i Jerusalems tempel, men i Sverige flyttas till nästföljande söndag. Den markerar det definitiva slutet på jultiden, och julkrubban på S:t Petersplatsen tas av tradition ner först den 2 februari. Idag är det dessutom precis ett år sedan jag blev iklädd Karmels bruna skapular. Både dagens liturgi och det bruna skapularet får påminna oss om och lära oss att liksom Jesus bli framburna som en offergåva åt Fadern genom Marias obefläckade händer.

I torsdags, då Kyndelsmässodagen alltså firas i den universella Kyrkans kalender, hade jag den stora förmånen att närvara vid fader Bertil Roslunds begravning i domkyrkan. Fader Roslund, som helt i enlighet med Andra Vatikankonciliets instruktioner alltid bad tidegärden på latin (Sacrosanctum Concilium 101) hade gett noggranna instruktioner för begravningsmässans utformning i sitt testamente, vilket bl.a. innebar att den gregorianska scholan där jag ingår sjöng delar av Requiem-mässan samt Subvenite vid vigvattenbestänkningen av kistan under det sista avskedet, samt att den romerska kanonbönen användes på latin. 

I fredags firade vi i Södertälje församlingens skyddspatron S:t Ansgar, som genom sin förkunnelse av evangeliet kom med ljuset som upplyste hedningarnas mörker här uppe i Norden. Efter Mässan tog jag tåget till Linköping för att dagen efter delta i SUK Sydösts årsmöte samt fira den församlingens skyddspatron S:t Nikolaus Hermanni, biskop av Linköping och den heliga Birgittas biktfar. Traditionsenligt firades förutom en högtidlig Mäss även en ekumenisk vespergudstjänst tillsammans med domkyrkoförsamlingen, denna gång i vår kyrka. Jag hann dock med att under dagen även vallfärda till den salige biskop Nils gravkapell i domkyrkan där vespern hålls udda år.